Nu packar jag väskan och flyttar in i en hydda

I slutet av augusti var hunden och jag ute på vår långpromenad vid lunch. Några grundskolebarn barn passerade oss, och jag råkade höra att de diskuterade deras nya klasser. Det drog mig till minnes mina egna första skoldagar efter sommarloven. Eller framförallt - dagen INNAN, also caled as “förnekelsens dag”. Det var inte så att jag direkt vantrivdes i skolan, men grundskolan är väl inte den mest upphetsande tid i livet. Förnekelsens dag vigde jag åt Beck och lösgodis. När ögonlocken närmade sig stängning höll jag isär dom med tummen och pekfingret, för att morgonen inte skulle komma så fort. När alarmet ringde 06:30 ekade en enda mening i min skalle: Nu packar jag väskan och flyttar in i en hydda i skogen. Långt, långt bort ifrån tegelklumpen." 

Något vildmarksliv blev det inte. Däremot laborerandes det med diverse andra metoder för att undkomma plugget. Jag bondadde med några klasskamrater som liksom jag hyste stort förakt mot skolväsendet. Under en lunchrast satte vi oss och klurade på hur vi skulle bli sjuka ( I know). En i gruppen sa att hon hört att i ögonen FRODAS bacillerna. Så vi började peta hejvilt i varandras ögon och därefter i våra egna. Antar att vi var ute efter ögoninflammation. Vill även tillägga - inte än enda gång (tror jag) under de nio åren skolkade jag. För på min skola var skolk detsamma som att styckmörda.

-“Ida, sitter du och drömmer?” frågade lärarna mig ofta då jag satt i bänken och tittade ut på skolgården. Visst fan gjorde jag det, framför mig låg ju böcker om neuroner och PI!

Foto: Kolarbyn Eco-Lodge